Träning är bra för kroppen. Den som köper ett årskort på ett gym får ändå inte automatiskt en mer hälsosam livsstil. Det viktigaste, och jobbigaste, steget är att komma igång och faktiskt börja träna regelbundet. Annars kommer man inte att bli speciellt mycket friskare eller starkare. På samma sätt är det för de skolor som vill börja arbeta med ett strukturerat främjande arbete, exempelvis PAX i skolan. Det kan vi lära oss av en brittisk studie på Good Behavior Game.
Två steg: forskning och spridning
Det första steget i att sprida god pedagogik och behandling är forskning som visar att en metod har effekt. Många metoder med stöd i forskning stannar tyvärr där och blir inte spridda i samhället. Detta gör att samhället går miste om att dra nytta av de framsteg som sker i forskning.
I arbetet med att sprida metoder är det viktigt hur programmen införs. De behöver införas med tillräckligt god kvalitet för att ge de effekter som strukturerad forskning visat. Det räcker med andra ord inte att program har stöd i noggrann forskning, även om det är en god förutsättning för att sprida ett program. Det följer samma mönster som för den som vill börja träna mer.
Detta är tydligt bland annat kopplat till PAX i skolan. Good Behavior Game (GBG) finns i olika versioner och är det som i PAX kallas för PAX-spelet. Spelet går ut på att klassen är indelad i grupper som kämpar för att följa överenskomna regler under vanliga klassrumsaktiviteter.
Ett exempel från Storbritannien
I ett stort projekt i Storbritannien slumpades sjuttiosju grundskolor till att införa GBG (en annan version än PAX) eller fortsätta sin verksamhet som vanligt. I forskarnas första artikel på studien gjordes beräkningar av hur det gått i snitt för de skolor som instruerats att införa GBG, den visade inte effekt på studieron. Det här var förvirrande för forskarna, eftersom GBG i så många andra studier visat på goda resultat. När forskarna i en ny artikel tittade närmare på materialet hittade de orsaken till de oväntade resultaten. Skolorna hade inte infört Spelet i den utsträckning som forskarna hade räknat med. Vissa lärare jobbade på med spelet väldigt noga, och vissa använde det inte alls.
Den uppföljande analysen visade att det gick att sätta upp en gräns för vilka lärare som infört Spelet ordentligt. Denna gräns hade att göra med hur mycket lärarna spelat Spelet under de två åren – Det behövdes en tillräckligt stor dos av Spelet för att ge effekt. När beräkningar gjordes på de klassrum som totalt spelat Spelet mer än 1030 minuter (drygt 17 timmar) på två år hade dessa stora signifikanta ökningar av studiero. De elever med högst sammantagen risk för problembeteenden hjälptes mest av Spelet. De klasser som spelade Spelet mindre än så hade endast små eller inga förbättringar i studieron.
Detta är ett exempel på att införande av program (implementering) kan vara svårt och behöver utföras noggrant. Annars riskerar man att inte få några resultat. Detta kan handla både om kvalitet (utför vi insatsen på rätt sätt?) och kvantitet (utför vi insatsen tillräckligt mycket?). Vid spridning av modeller med stöd i forskning behöver vi fortsätta att undersöka både om vi utför modellerna på ett bra sätt och om vi får önskade effekter.
Vad vi kan lära oss
Det vi på PAX kan lära oss av den brittiska studien är det är viktigt att lärare får goda förutsättningar för att kunna komma igång med PAX i skolan. Det stöd som lärarna i Sverige får av sin PAX-instruktör är två heldagars utbildning, allt utbildningsmaterial, samt klassrumsbesök med handledning under tiden de introducerar PAX-verktygen för klassen. För många lärare är det tillräckligt för att lyckas införa PAX tillsammans med sina elever. Utöver stödet från PAX-instruktören är det viktigt med ett bra samarbete med fritidsresurser och att rektor visar nyfikenhet för arbetet och frigör tid för förberedelser.
Oavsett vilka strategier som införs är det viktigt att göra det ordentligt. På samma sätt som att vi faktiskt behöver gå till gymmet och träna, inte bara köpa ett gymkort.
